Wie muss ich mich in einer neuen Umgebung verhalten und was muss ich von mir selbst aufgeben, um was zu bekommen? Muss ich mich anpassen oder will ich mich anpassen? Und was, wenn dieser Anpassungsprozess komplett meiner Natur widerspricht?

Deutlich ist mir in den letzten Tagen auf jeden Fall der nicht-öffentlich gemachte Unterschied zwischen Männer und Frauen geworden. Beziehungsweise eher die Bewertung des Verhaltens beider Geschlechter durch die Umgebung. Der soziale Druck scheint teilweise enorm. Dies wird noch vervielfacht durch die Tatsache, dass neue Einwohner nicht in dieser Gesellschaft aufgewachsen sind und somit auch nicht mit den unterschiedlichen Kodes bekannt. Es kann also zum Problem werden – wenn man es denn nun zu seinem Problem macht – als offene und freundliche (weibliche) Persönlichkeit das Gespräch mit den Personen in seiner Umgebung zu suchen. Festzuhalten ist hier, dass diese zum einen sehr neugierig sind und immer offen für einen small talk sind, und zum anderen handelt sich hierbei ausschließlich um männliche Bewohner, da man die Frauen eigentlich nur am Wochenende und zum einkaufen sieht.
Es scheint unwichtig, wie Du Dich kleidest oder anders gesagt, wenn der Kleidungsstil um ein vielfaches bedeckter ist als der der Einheimischen, unabhängig von der Tageszeit. Unwichtig, ob man alleine nach Hause geht oder eine bestimmte Person trifft. Kann also die Persönlichkeit in der Kommunikation der Grund sein? Oder ist es eher das Unbekannte, was Menschen dazu verleitet, voreilige Schlüsse zu ziehen, weil sie Dich nicht einordnen können und Du zudem doch recht anders bist? Ich glaube eher, dass das Unbekannte, und hier sollte man mit im Hinterkopf haben, dass die wenigsten jemals außerhalb von Sizilien gewohnt haben, das Problem ist. Was macht eine junge Frau in den besten Jahren alleine hier? Sie scheint nicht zu arbeiten, jedenfalls nicht in einem Büro oder ähnlichem, hat trotzdem Geld, lacht viel…irgendwas ist komisch. Ich habe dies bereits kommen sehen, Erfahrungen einer lieben Freundin deuteten darauf hin, und auch überlegt, wie ich damit umgehen soll. Soll man seine Art und Weise anpassen, um der Norm zu entsprechen und so zu sein, wie alle anderen hier? Ich meine nicht, es würde für mich auch nicht funktionieren. Sollen sie reden,  sie werden schon sehen!

Hur ska man bete sig i en ny omgivning? Vad ska man vara beredd på att ändra sig och sitt beteende och varför …för att passa in och inte sticker ut? Eller skall man vara sig själv? Så klart att man måste anpassa sig på vissa områden…det finns regler och normer och värderingar. Det kan t.o.m. vara otrevligt. Här t.ex. pratar man inte öppet om sex.
Men ska man ändra sin personlighet för att de andra ska inte prata skit om dig? Är tveksamt till det!
Det finns tydligen ett sätt att bete sig som medför att man lätt kan hamna i en viss hörna. Och detta beror tydligen inte på vilka kläder jag har på mig, om jag har kort skjol eller annat som visar för mycket. Inte heller påverkar  dagliga aktiviteter , t.ex. om går jag hem själv, är jag själv när jag pluggar eller jobbar eller om jag tar hem nån efter klubben eller inte. Ointressant. Det som verkar avgöra saken är sättet att umgås med folk. Öppen och trevligt och socialt inriktat? Intresserad av att lära känna språket och människorna på ett trevligt och lätt sätt?  Inte bra, är du för öppen kan det väl hända att du får ett viss rykte.

Vilka val har man? Anpassa sig och vara distanserad. Inte le så för mycket! Detta skulle ju leda till att man bytar personlighet för att passa in. Är det värd det? Nej, det tycker inte jag. Alla skall vara som de är och om andra inte gillar sättet – tja, undviker personen i fråga helt enkelt.
Jag tror förresten att saken också kan ha en annan bakgrund. En utländsk kvinna i bästa åldern som kommer ensam till denna ö och som inte verkar jobba. Varför flyttar en sån kvinna? Vad vill hon här och vem är hon egentligen? Varifrån kommer pengarna? Skumt! Detta kan bero på att nästan ingen har bott någon annanstans än på Sicilien och många har inte rest…och då menar jag t.o.m. fastlandet! Så klart att man är rädd för  det nya. Tjejerna stannar kvar och gifter sig med nån som de har träffat för tusen år sen på dagis, typ.  Men om de vill göra det är det helt ok med mig. Var och en kan göra vad hon/han vill. Vem är jag att döma?