Wie schon oefters angedeutet, bin ich ein wenig verwundert ueber den Umgang bzw. die Erziehung der Kinder hier auf der Insel.
Das Bild des Durchschnittsdeutschen vom Italiener ist das eines kinderlieben Mitbuergers. Dies soll soll sich unter anderem in der Anzahl der Kinder wiederspiegeln, im Umgang und darin, dass man die Kleinen ueberall mit hin nimmt.
Mein Eindruck ist ein anderer. Grundsaetzlich, die Kinder werden ueberall mit hingenommen, weil es einfach keine anderen Moeglichkeiten zu geben scheint, diese unterzubringen oder ein vertrauenswuerdiges Kindermaedchen zu finden. Und die Grosseltern haben ja auch manchmal etwas Anderes vor als sich um die Kleinen zu kuemmern. Dies kann ich verstehen.
Was fuer mich gravierender ist, ist mein Eindruck, dass sich die Kinder immer und ueberall nach den Eltern und ihrem Tagesablauf zu richten haben. Diese scheinen nicht so viel Schlaf zu benoetigen wie z.B. ich (wenn ich mehr als 2 Naechte auf meinen 8 Stunden verzichten muss, werde ich boese) und somit bleiben die Kinder, auch die Kleinsten, teilweise bis 2 Uhr nachts auf, sind mit unterwegs, wenn die Eltern abends an der Strandpromenade auf- und ablaufen, oder auch um 23 Uhr ins Restaurang gehen, um zu Essen. Die Auswirkungen dieses Lebenstils lassen dann auch nicht lange auf sich warten und die Kinder sind muede, zickig und schreien ununterbrochen.
Unsere Nachbar haben 2 Kinder im Alter von 2 und 4 Jahren und abends ist der Luzifer los. Anne und Johanna gehen frueh ins Bett, benutzen immer Ohrstoepsel, und trotzdem sahen wir uns vor einigen Tagen gezwungen, bei den Nachbar um 23 Uhr anzufragen, ob es moeglich ist, ein wenig Ruhe ins Haus zu bringen. Die Antwort, es sind Kinder und sie sind muede, war nicht ueberzeugend, denn die Kleinen sollten schon viel frueher zu Bett gehen, wenn sie am naechsten Morgen um 7 wieder aufstehen duerfen.
Hinzu kommt, dass man kaum Kinder auf Spielplaetzen (ausser sonntags, da ist Familientag und das bedeutet auch, dass der Vater mit dabei ist) sieht, spielen auf der Strasse ist auch nicht aktuell. Die Kinder sind zu Hause oder mit den Eltern in Giro, das heisst also abends unterwegs auf den Strassen der Stadt, damit diese Bekannte und Freunde treffen koennen. Die Kroenung des Ganzen ist die Tatsache, dass die lieben Kleinen auch mit in die Disco gehen. Wir waren am Freitag unterwegs und mir ist der Atem gestockt, als ich das erste Kind auf der Toilette gegen 2 Uhr nachts antraf. Wir sind gegen 5 Uhr nach Hause, ab 3.30 Uhr habe ich aufgehoert, auf die Kinder zu achten...und mit dem Kopf zu schuetteln. Man kann sich vorstellen, was die Kinder in einer Disko so alles zu sehen bekommen, was meiner Meinung nach nicht unbedingt fuer deren Augen bestimmt ist.
Die Kinder erscheinen mir hierbei manchmal mehr als stoerendes Beiwerk und muessen sich dem Tempo der Eltern anpassen.
Und auch bei der Kommunikation untereinander faellt mir des Oefteren auf, dass nicht erklaert, sondern festgestellt wird. Und dies in einem Ton, der mehr Schreien als alles Andere ist. Ich hasse es, wenn man schreit, das zeugt meiner Meinung nach nur von Ohnmacht und Hilflosigkeit, was es wohl auch ist. Und als Mittel um Kinder zu erziehen ist Schreien mehr als ungeeignet.
Respekt ist das Zauberwort, wenn es um Kindererziehung, aber auch den allgemeinen Umgang mit Mitmenschen geht!
Som redan nämnts tidigare är jag lite förbryllad över uppfostran och hantering av barn på ön.
Bilden som den genomsnittliga tyskan har när det gäller italienare och deras syn på barnen är att barnen är att de är det viktigaste som finns i världen . Detta skall avspeglas bland annat i antalet barn och det faktum att man tar barnen med vart än man går.
Mitt intryck är annorlunda. I grund och botten, barnen är med överallt eftersom det verkar finnas inte någon annan möjlighet att lämna dem eller att hitta en pålitlig barnflicka. Och mor-och farföräldrar har ibland något annat för sig än att ta hand om de små. Detta kan jag mycket väl förstå.
För mig verkar de som att barnen är alltid och överallt med för att passa in i föräldrars dagliga rutiner. De verkar inte behöver lika mycket sömn som t.ex. jag (om jag inte kan få sova mina 8 timmar per natt blir jag irriterad). Detta leder till att barnen inte heller sover tillräcklig mycket.Och även de yngsta är med kl. 2 på natten när föräldrarna på kvällarna går på strandpromenaden eller går på restaurangen kl. 23. Effekterna av denna livsstil är att barnen är trötta, bitchy och skriker hela tiden.
Våra grannar har 2 barn i åldrarna 2 och 4 år och på kvällen är det helvete. Anne och Johanna gå till sängs tidigt, vi användar alltid öronproppar , och ändå var vi för några dagar sedan tvungna att fråga kl. 23 om det är möjligt att få lite lugn i huset. Svaret kom direkt: de är barn och de är trötta. Japp men det var inte övertygande, eftersom barnen ska gå och lägga sig mycket tidigare om de får gå upp vid 7 nästa morgon igen.
Dessutom verkar barnen knappast gå på lekplatser (förutom på söndagar, det är familjedag och det betyder att även pappan är med) och inte heller leka på gatorna är aktuellt.
Barnen är hemma eller med föräldrar "in giro", det vill säga, man är ute på kvällen på stadens gator eller strandpromenad för att möta vänner och bekanta.
Men spetsen i det hela är det faktum att de små också gå med på disco. I fredags var vi ute och jag fick en chock när jag träffade första barnet på toaletten mot kl. 2 på natten. Vi åkte hem vid 5 tiden, vid 3.30tiden slutade jag räkna barnen ... och skaka huvudet. Man kan föreställa sig vad barnen råkar se i en klubb!
Och även i kommunikationen med varandra verkar det för mig att det inte handla om att förklara saker utan bestämma. Och detta i en ton som är mer skrikande än något annat. Jag hatar när man skriker, enligt min mening är det tecken för imkompetens, makt- och hjälplöshet. Och som ett sätt att uppforstra barnen mer än olämpligt.
Respekt är det magiska ordet när det gäller barnuppfostran, men även i den allmänna behandlingen av medmänniskor!
Bilden som den genomsnittliga tyskan har när det gäller italienare och deras syn på barnen är att barnen är att de är det viktigaste som finns i världen . Detta skall avspeglas bland annat i antalet barn och det faktum att man tar barnen med vart än man går.
Mitt intryck är annorlunda. I grund och botten, barnen är med överallt eftersom det verkar finnas inte någon annan möjlighet att lämna dem eller att hitta en pålitlig barnflicka. Och mor-och farföräldrar har ibland något annat för sig än att ta hand om de små. Detta kan jag mycket väl förstå.
För mig verkar de som att barnen är alltid och överallt med för att passa in i föräldrars dagliga rutiner. De verkar inte behöver lika mycket sömn som t.ex. jag (om jag inte kan få sova mina 8 timmar per natt blir jag irriterad). Detta leder till att barnen inte heller sover tillräcklig mycket.Och även de yngsta är med kl. 2 på natten när föräldrarna på kvällarna går på strandpromenaden eller går på restaurangen kl. 23. Effekterna av denna livsstil är att barnen är trötta, bitchy och skriker hela tiden.
Våra grannar har 2 barn i åldrarna 2 och 4 år och på kvällen är det helvete. Anne och Johanna gå till sängs tidigt, vi användar alltid öronproppar , och ändå var vi för några dagar sedan tvungna att fråga kl. 23 om det är möjligt att få lite lugn i huset. Svaret kom direkt: de är barn och de är trötta. Japp men det var inte övertygande, eftersom barnen ska gå och lägga sig mycket tidigare om de får gå upp vid 7 nästa morgon igen.
Dessutom verkar barnen knappast gå på lekplatser (förutom på söndagar, det är familjedag och det betyder att även pappan är med) och inte heller leka på gatorna är aktuellt.
Barnen är hemma eller med föräldrar "in giro", det vill säga, man är ute på kvällen på stadens gator eller strandpromenad för att möta vänner och bekanta.
Men spetsen i det hela är det faktum att de små också gå med på disco. I fredags var vi ute och jag fick en chock när jag träffade första barnet på toaletten mot kl. 2 på natten. Vi åkte hem vid 5 tiden, vid 3.30tiden slutade jag räkna barnen ... och skaka huvudet. Man kan föreställa sig vad barnen råkar se i en klubb!
Och även i kommunikationen med varandra verkar det för mig att det inte handla om att förklara saker utan bestämma. Och detta i en ton som är mer skrikande än något annat. Jag hatar när man skriker, enligt min mening är det tecken för imkompetens, makt- och hjälplöshet. Och som ett sätt att uppforstra barnen mer än olämpligt.
Respekt är det magiska ordet när det gäller barnuppfostran, men även i den allmänna behandlingen av medmänniskor!
Keine Kommentare:
Kommentar veröffentlichen