Nun zu einem meiner Lieblingsthemen: die sizilianische Frau. Die sizilianische, denn nur ueber die kann ich schreiben; ich weiss nicht, wie es mit den italienschen Frauen im Allgemeinen ist, habe gehoert, dass der Unterschied kaum existent ist, aber trotz dem kann ich mir dazu kein Urteil erlauben.
Wir koennen mit einer einfachen Frage beginnen: wieviele sizilianische weibliche Bekannte oder Freundinnen habe ich? ....mhm...keine. Mal abgesehen von meiner Kollegin und einigen, die man ueber andere Bekannte kennengerlernt hat und die dann auf der Strasse gruessen, habe ich keine weibliche Bekannte, mit der ich mal einen Kaffee trinken gehe, geschweige denn abends auf einen Drink oder in die Disco. Warum? Japp, das kann man sich fragen, aber langsam verstehe ich die Problematik. Die sizilianische Frau ist im Allgemeinen und Speziellen aeusserst eifersuechtig, und dies ist nicht nur meine eigene Erfahrung, sondern wird mir mehr als oft von den sizilianischen Maennern bestaetigt. Diese beruht auf diversen Ursachen. Eine davon ist, dass es hier kaum Freundschaften zwischen Maennern und Frauen gibt, also so wie ich es aus Deutschland oder Schweden gewohnt. Das David und ich ueber unsere kleinen und grossen Probleme reden, man Rat einholt und auch einmal gedrueckt wird, wenn es einem schlecht geht, zwischen Mann und Frau scheint es dies hier nur ganz selten zu geben. So entstehen Missverstaendnisse (z.T. auch auf Seiten des Mannes, aber dazu ein anderes Mal mehr), die dazu fuehren, dass die Frau eifersuechtig ist, obwohl ich ihren Freund nur sympathisch finde, scherze und eher als Freund den als Liebhaber betrachte. Das fuehrt dazu, dass das Mobiltelefon des Herren nach verdaechtigen sms untersucht wird, oder wie im aktuellen Fall, die Freundin bei der Arbeitsstelle des Mannes, die auch meine ist, auf der Matte steht, um darauf zu achten, das ja nichts passiert. Das sie besser daran taete, den Abend entspannt mit ihren Freundinnen zu verbringen, ist nur meine Meinung.
Zudem ist alles, was Anders ist, gleich mit Unheil. Und Misstrauen. Bereits zu Anfang meines Aufenthaltes wurde mir klar, dass meine Anwesenheit mir Argwohn betrachtet wurde. Fragen wie: was machst Du hier, wenn Du aus Schweden/Deutschland kommst (da ist es doch viel besser), wie finanzierst Du ich, warum bist Du hier gelandet, studieren online ????? Unterschwellig schien mir immer die Angst, ich bin hier, um einen Mann zu finden, der mich aushaelt, und der eigentlich fuer eine Sizilianerin bestimmt war. Das man sich als Frau alleine ernaehren kann, alleine zurechtkommt und nicht auf der Suche nach einem Ernaehrer ist, ist ungewoehnlich. Und dann noch meine Familien. Wir kann ich so weit weg von meiner Familie sein? Wir sehen uns einmal im Jahr, wenn wir Glueck haben oefters, und dies machen wir nun schon seit 4 Jahren so und es hat niemanden geschadet.
Mir scheint, das Selbstwertgefuehl vieler Frauen hier ist an die Anwesenheit eines Mannes geknuepft und wenn dann eine Frau auftaucht, die anders, exotisch ist fuer sizilianische Verhaeltnisse, wird es gefaehrlich. Es ist uns sogar schon passiert, dass sich eine uns fremde Frau gezwungen sah, uns mitzuteilen, dass der Mann an ihrer Seite IHRER ist. Die Fragezeichen in unseren Gesichtern kann man sich vorstellen. Besonders, wenn ich so ehrlich sein darf, weil die Herren hier nicht so schoen sind, wie sie selbst und ihre Freundinnen denken.
Ich finde es teilweise schade, dass es sich als so schwierig darstellt, weibliche Bekanntschaften zu machen, auf der anderen Seite bin ich oft froh darueber, denn die Gespraechsthemen sind nicht unbedingt meine (Mode, Make up, Kueche und Haushalt) und nach einer Weile langweile ich mich, denn der Erfahrungshorizont ist oft recht begrenzt. Es sind nur wenige und dann eher die juengere Generation, also um die 20-25 Jahre, die sich auf Reisen ausserhalb Siziliens/Italiens begeben, und noch weniger, die einen laengeren Zeitraum im Ausland bleiben, um dort zu studieren und/oder zu arbeiten. Und trotz meiner Vorliebe fuer diese Insel meine ich, sind die Moeglichkeiten begrenzt, wenn man hier aufgewachsen ist, es etwas anderes als den alten (Familien-)trott kennenzulernen. Somit bewegen sich viele in den gleichen Kreisen ihr Leben lang und koennen somit nicht die Moeglichkeiten entdecken, die die Welt fuer uns (Frauen) bereithaelt, sprich Mann, Kinder und Familie sind nicht die einzigen Entfaltungsmoeglichkeiten fuer eine Frau. Das war das Wort zum Sonntag!Nu till ett av mina favorit ämnen: den sicilianska kvinnan. Det blir den sicilianska kvinna, eftersom jag kan bara relatera till de. Jag vet inte hur det är med italienska kvinnor i allmänhet, jag har hört att skillnaden är nästan obefintlig, men trots det att jag kan bara skriva om den sicilianska kvinnan och mina erfarenheter med den.Vi kan börja med en enkel fråga: hur många sicilianska kvinnliga bekanta eller vänner har jag? .... Mhm ... ingen. Bortsett från min kollega och några som har man har fått lära känna genom andra bekanta och som hälsar sedan dess på gatan, har jag inga kvinnliga vänner/bekanta, som jag går och fickar med eller ut på kvällen för en drink eller till diskoteket. Varför? Japp, det kan man undra över men jag börjar förstå problemet.
Den sicilianska kvinnan i allmänhet och i det speciella är extremt svartsjuk, och det är inte bara min egen erfarenhet, det bekräftas även av de sicilianska männen som jag pratat med om detta. Detta beror på olika orsaker enligt min uppfattning. En av de är att det finns få vänskap mellan män och kvinnor här, så som jag känner det från Tyskland eller Sverige. David och jag pratar om våra små och stora problem, jag får och ger råd och så kramas man när saker och ting går dåliga. Mellan man och kvinna verkar det inte finnas så ofta. Detta skapar missförstånd (ibland även på mannens sidan men mer om detta vid ett annat tillfälle), vilket leder till att tjejen är svartsjuk, även om jag finner hennes pojkvän bara sympatisk, vi skämtar och jag ser på honom som en vän och inte som en potentiell älskare. Det händer till att mobiltelefonen av männen undersöks efter sms eller, som i det aktuella fallet, är flickvännen på arbetsplatsen för att se till att det inte händer någonting. Jag tycker de skulle hellre tillbringa en avkopplande kväll med sina vänner, men det är bara min åsikt.Dessutom ses allting som är annorlunda med misstro. Redan i början av min vistelse, insåg jag att min närvaro ansågs misstänksam. Frågor som: Vad gör du här om du är från Sverige / Tyskland (eftersom det är mycket bättre där), hur finansierar du dig mig, varför hamnade du just här, studera på nätet - finns det ????? Jag hade alltid känslan att min närvaro skapade rädslan hos tjejerna att jag är här för att hitta en man som egentligen var avsedd för en siciliansk kvinna. Att man kan jag ta hand om mig och mina finanser själv, att jag klarar mig själv och är inte ute efter pengar verkade vara ovanligt.
Och sedan min familj. Hur kan jag vara så långt borta från min familj?
Vi träffas en gång om året om vi har tur, och det gör vi nu sedan 4 år tillbåka och det har inte skadat någon.Det känns som om självkänslan hos många kvinnor här är kopplat till en man och när det finns en kvinna som är annorlunda, exotisk för sicilianska förhållanden, blir det farligt. Det händer ibland att en för oss okänd kvinna känner sig tvungen att berätta att mannen vid hennes sida är HENNES man. Man kan tänka sig frågetecken i våra ansikten. Speciellt - om jag får vara ärlig - då männen här alls är så vacker som de själva tror de är.Jag tycker det är trist att det är så svårt är att ha kvinnliga bekanta, å andra sidan är jag ofta glad för det, eftersom samtalsämnen är inte nödvändigtvis mina (mode, smink, kök och hushåll), och efter ett tag blir jag uttråkad. Detta för att den intellektuella horisonten är ofta ganska begränsat. Det finns bara ett par tjejer (och killar) och mestadels i den yngre generationen, i 20-25 års åldern, som åker på resor utanför Sicilien / Italien. Och i ännu mindre utsträckning handlar det om längre vistelse utomlands, för att studera och / eller arbete . Och trots min kärlek för den här ön menar jag att möjligheterna är begränsade för den som växer upp här. Same old same old. Därför rör sig många i samma kretsar livet ut och utforskar därmed inte möjligheterna som världen har att erbjuda för oss (kvinnor). Män, barn och familj inte är inte de enda möjligheterna för en kvinnas utveckling och fråmgång.
Då var det också sagt!
Den sicilianska kvinnan i allmänhet och i det speciella är extremt svartsjuk, och det är inte bara min egen erfarenhet, det bekräftas även av de sicilianska männen som jag pratat med om detta. Detta beror på olika orsaker enligt min uppfattning. En av de är att det finns få vänskap mellan män och kvinnor här, så som jag känner det från Tyskland eller Sverige. David och jag pratar om våra små och stora problem, jag får och ger råd och så kramas man när saker och ting går dåliga. Mellan man och kvinna verkar det inte finnas så ofta. Detta skapar missförstånd (ibland även på mannens sidan men mer om detta vid ett annat tillfälle), vilket leder till att tjejen är svartsjuk, även om jag finner hennes pojkvän bara sympatisk, vi skämtar och jag ser på honom som en vän och inte som en potentiell älskare. Det händer till att mobiltelefonen av männen undersöks efter sms eller, som i det aktuella fallet, är flickvännen på arbetsplatsen för att se till att det inte händer någonting. Jag tycker de skulle hellre tillbringa en avkopplande kväll med sina vänner, men det är bara min åsikt.Dessutom ses allting som är annorlunda med misstro. Redan i början av min vistelse, insåg jag att min närvaro ansågs misstänksam. Frågor som: Vad gör du här om du är från Sverige / Tyskland (eftersom det är mycket bättre där), hur finansierar du dig mig, varför hamnade du just här, studera på nätet - finns det ????? Jag hade alltid känslan att min närvaro skapade rädslan hos tjejerna att jag är här för att hitta en man som egentligen var avsedd för en siciliansk kvinna. Att man kan jag ta hand om mig och mina finanser själv, att jag klarar mig själv och är inte ute efter pengar verkade vara ovanligt.
Och sedan min familj. Hur kan jag vara så långt borta från min familj?
Vi träffas en gång om året om vi har tur, och det gör vi nu sedan 4 år tillbåka och det har inte skadat någon.Det känns som om självkänslan hos många kvinnor här är kopplat till en man och när det finns en kvinna som är annorlunda, exotisk för sicilianska förhållanden, blir det farligt. Det händer ibland att en för oss okänd kvinna känner sig tvungen att berätta att mannen vid hennes sida är HENNES man. Man kan tänka sig frågetecken i våra ansikten. Speciellt - om jag får vara ärlig - då männen här alls är så vacker som de själva tror de är.Jag tycker det är trist att det är så svårt är att ha kvinnliga bekanta, å andra sidan är jag ofta glad för det, eftersom samtalsämnen är inte nödvändigtvis mina (mode, smink, kök och hushåll), och efter ett tag blir jag uttråkad. Detta för att den intellektuella horisonten är ofta ganska begränsat. Det finns bara ett par tjejer (och killar) och mestadels i den yngre generationen, i 20-25 års åldern, som åker på resor utanför Sicilien / Italien. Och i ännu mindre utsträckning handlar det om längre vistelse utomlands, för att studera och / eller arbete . Och trots min kärlek för den här ön menar jag att möjligheterna är begränsade för den som växer upp här. Same old same old. Därför rör sig många i samma kretsar livet ut och utforskar därmed inte möjligheterna som världen har att erbjuda för oss (kvinnor). Män, barn och familj inte är inte de enda möjligheterna för en kvinnas utveckling och fråmgång.
Då var det också sagt!
Keine Kommentare:
Kommentar veröffentlichen